Mötet på Onkologen inställt.

Läkaren som skulle ta emot mig blev sjuk så då blev det mötet framskjutet till torsdag den 27/2. Jag sörjer inte för det. Är bara lite orolig för att det tar så lång tid innan jag kommer igång med behandlingen. Men tydligen ska det gå minst 6 veckor efter operationen innan man kan köra igång. Så jag får lita på att det är så och att de vet vad de gör.

Lite har hänt sen sist. Där tre hudflikar möter varandra har det blivit en infektion. Jag blev ju givetvis livrädd när jag skulle ta bort tejpen som satt på ett ställe och var vällde ut. Men jag fick komma till min kontaktsköterska dagen efter som tvättade rent och kunde konstatera att en suturknut var orsaken till eländet. Så därför gick hon igenom alla ärr och plocka bort minst tre knutar till som var på G ut. På det stället som var infekterat såg det ändå fint ut, så där hade jag varit orolig i onödan en hel natt. Så nu har jag fått tejpförbud i tio dagar. Ganska skönt faktiskt. Men för att ärren inte ska bli fula så bör jag tejpa dem igen, men ha lite uppehåll ibland, då de ska tejpas i 6 månader.

Sen har jag haft värk och varit svullen i armen på den sida som de plockade lymfkörtlarna på. Så jag har även hunnit med ett besök hos den sjukgymnast som ska titta till mig under behandlingstiden. Rörelseövningar x 5 st ska jag försöka hinna med om dagen, för att få ner vätskan och få upp rörelseförmågan. Det ska inte vara några problem.

Så har jag fått lite förhandsinformation av en väninna som gått igenom min resa ganska nyligen, (tappra kvinna!) Det hela handlar om hur cellgiftet kommer in i kroppen, och jag hade då inte en aning om hur läskigt det kommer att bli.

Cellgiftet ska sprutas in direkt i hjärtat !!! Bara att tänka så, ger mig rysningar !!!

Detta kan man gör på två sätt. Och jag är så tacksam för hennes tips om att be att få det som heter Port A Cath, där man opererar in en liten kudde, som man sen använder och sprutar in cellgiftet i. Den sitter under skinnet och man kan leva normalt, duscha och bada t.ex. Medans det andra, Picc Line, med hängande ”infarter”, kräver plastskydd för vatten och strumpa på natten för att inte råka dra ur slangen under natten. Se bilderna:

INTE EN CHANS!!!!!!!!!!!!
KRÄVER LITE MER JOBB, MEN SEN SÅ!!!!!!

SÅ NU FÅR DE MINA DELA MITT HJÄRTA MED EN SLANG OCH ANNAT SOM SKA LÄKA OCH HELA MIN KROPP.

Hela förra helgen fick jag rå om mitt barnbarn med familj och vi har haft det så mysigt. Lika bra att passa på medans man kan ses på ett tag. De bor i Halmstad så det blir inte så ofta som vi har möjlighet till att ses

Älskade unge. Mitt hjärta svämmar över varje gång jag ser en bild på Lukas. Och så klart när vi får möjlighet att träffas.
Fotosession i Hjorthagen. Mamma fotar och pappa ser på.
Faster Sara hjälper till att få ner makaronerna

Hoppas nu att jag får besöka Onkologen den kommande veckan. Och tills dess får ni alla ha det så bra. Nu tar jag och Stefan helg med lite gott att äta och dricka.

Catta i med- och motgång

Har precis fått veta att jag har något som växer i mitt vänstra bröst. Därför har jag skapat denna blogg. I första hand för mig själv, för att skriva av mig i med- och motgång. Men också för vänner som vill veta hur det går för mig på färden. Följ mig gärna i mina inlägg om du vill veta hur det går.

Jul och nyår 2019. Det här är nog den värsta tid som jag varit med om i hela mitt liv. Att bara gå och vänta på besked. Vänta och vänta….

Ordinarie tid för Mammografi i november. Kallelse kommer den 10/12 att jag behöver komma in för nya bilder till den 17/12. Jag sticker från jobbet, nya bilder inga problem, MEN inte räckte det. Nej ultraljud och bedövning av bröstet, samt 4 biopsi där, samt ett prov under armen i lymfan. Blir hemskickad med ordination 2 Alvedon för att klara resten av arbetsdagen. Sen sms från Bröstkirurgen den 27/12, om en mottagningstid den 7/1 -20 för samtal och planering. Hela jul, nyår och trettonhelg har vi levt i ett töcken. Innerst inne visste jag ju vad det handlade om……
Dessutom ville jag försöka låta glad och positiv inför mina närmaste, då man inte vill röra upp känslor i onödan. Vi visste ju inget alls egentligen. Inte förrän den 7 januari vet vi vad som händer. Och då får alla veta.
Jag skriver vi, för vi är verkligen två om detta. Stefan finns med mig mer än jag själv, då jag försöker kasta det över axeln och låtsas som inget hänt. Men för honom är allt mer påtagligt.

De flesta som besöker mig här vet vem jag är. Men skulle någon okänd hitta mig, så i korta drag är jag en glad och positiv kvinna, 60+, bor i Mariefred och lever där på landet med min älskade man Stefan och två härliga katter.

Jag har då en himla tur också som har bra och duktigt folk omkring mig.

Vår granne är professor i hematologi och är sedan 2018 nationell cancersamordnare vid Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Han kom över till oss i helgen och hjälpte mig tyda journalanteckningarna och kom med massor av goda råd och tips. Om jag kände mig osäker och behövde en second opinion så var det bara att höra av sig. Efter det besöket kände både jag och Stefan oss mycket mer lugn och hade fått fler verktyg och tankar att ta upp vid mötet den 7:e.

Och dagarna går……….

20-01-31

Dagslända Foto: Stefan Rosell

…och jag har blivit Pernilla med ”min” kirurg. De i mitt vårdteam gör verkligen allt för att man ska känna sig liksom typ ”hemma”.

Hon ringde mig för några dagar sedan och meddelade resultatet efter operationen.

Tumören i bröstet borttagen med god marginal. Man har samtidigt gjort en bröstplastikoperation, som betyder att man gjort en liten förminskning av bröstet och flyttat bröstvårtan. 10 st körtlar från lymfan är utplockade och av dem så innehöll 6 st metastaser. Ingen rolig rapport, men jag är ändå tacksam att jag inte behöver göra om någon mer operation. Det gör till och från ont i ärren. Inget är sytt på utsidan, bara tejpat med tvärgående stripes. Och förra veckan var jag på sårkontroll hos min kontaktsköterska Maria som kunde konstatera fin läkning 6 dagar efter operation, så jag har en förhoppning att den delen snart är över. Sen ska ärren tejpas längsgående med snitten upp till 6 månader för att det ska bli så fina ärr som möjligt.

Tänk om man var så brun och fin….. Men här har jag ritat in var man har skurit i mig någonstans.

Så nu är storlek på kuporna C och D. Men det är inget som syns om man inte vet om det.

Och idag kom kallelsen till Onkologen. Inte förrän i slutet av februari fick jag tid. Så nu har jag eller rättare sagt vi ett normalt liv att kunna leva i några veckor.

Jag har redan jobbat en vecka, vilket känns otroligt skönt och nu kan jag planera lite arbetsuppgifter som behöver göras här framöver. Sen har jag ett otroligt stöd från mina arbetskamrater och min chef, eftersom jag inte vet hur jag kommer att orka jobba sedan under behandlingen. Men vi löser det genom att jag jobbar hemifrån om jag orkar sedan under behandlingstiden. Men allt är på mina villkor.

Utsikten från mitt kontor förser hela Eskilstuna med värme.

Och 4 helger har vi nu på oss, för att hinna med och roa oss med något. Vi börjar redan denna helg med en Stockholms-tripp med hotell söndag till måndag, eftersom vi ska på konsert och lyssna på det legendariska bandet 10CC på söndagkväll. Vi får verkligen passa på, för jag antar att mars-augusti inte blir så roliga och att orken kommer att tryta. Dessutom hårlöst…… Men det är klart, husbilen lär man ju ut och fara med på helgerna.

På återseende om något nytt händer innan Onkologen.

Väntan, denna väntan operationsdagen 16/12 2020 Delmål 1 klart!

Operationsdagen, ta bara bort mig. Låt mig få försvinna genom marken, lösas upp och få slippa detta. Komma tillbaka dagen efter och låta det bara få vara en mardröm. Men inte då. Bara att spotta i nävarna och ta sig igenom detta.

Ingen frukost på morgonen, bara lite vatten till att skölja ner 4! st Alvedon som ska boosta på smärtlindringen ett par timmar före operationen.

BRÖSTCENTRUM kl. 9:30 ska metalltråden fästas dit på tumören, att kirurgen vet var de ska skära någonstans, då tumören är så platt att den inte känns. Med en tjocklek att jämföra med den grövsta strängen på gitarren, pressar man in den och med hjälp av ultraljud för att lokalisera tumören. Ingen bedövning, vilket förvånar mig mycket. Men enligt personalen så gör bedövningssprutan värre ont. Sen får jag klämma bröstet på två olika sätt för att bilder ska tas på det hela. Jag blir nästan förbannad och tycker att trådisättningen räcker gott och väl i smärthänseende, nu ska man dessutom klämma ihop bröstet med tråden i…. idioter…. Det är väl chocken och smärtan som får mig att bete mig det viset. Självklart håller jag ilskan och tankarna inom mig. De gör ju trots allt, bara sitt jobb. Men jag tror nog att de såg på mig att jag inte blev glad åt klämningen.

CENTRALOPERATION kl.11:00. Stefan och jag knallar dit till kallad tid och blir hänvisade till ett väntrum där jag får ta på mig en blå klänning, lårhöga vita strumpor och blå plastpåsar på fötterna. (kul att de tänkte på färgmatchningen)

SNYGGT!

Då får vi veta att operationen inte kommer att ske förrän vid 12:00 eftersom det tar ca en timme för mig att förberedas inför operationen.

UPPVAKET kl.11:15 hämtar man upp mig och jag får ta farväl av Stefan och knalla iväg till min säng vid uppvaket. Man börjar och slutar operationen där. Jag boostas med mer smärtstillande, man tar blodtryck och sätter en ”infart” i min hand och sen mer väntan. Som tur är har jag min korsordstidningen, men det är klart svårt att fokusera på det. När klockan är strax före 12 får jag veta att operationen ytterligare är skjuten på framtiden, för att min kirurg med arbetslag måste få lite mat i sig. Nästa tid för operation är kl. 13:00!! VÄNTAN IGEN! Jag försöker åter att fokusera på mitt korsord.

Den så kallade infarten

OPERATIONSSALEN, 13.00 kommer en narkossköterska och hämtar upp mig. Kan jag gå själv? Japp det kan jag. Jag får ta min säng i huvudändan och köra iväg till operationsrummet själv. Jag får dra av det jobbet på räkningen sedan. Sen får jag en mössa på mig för att därefter träda in i operationssalen och lägga upp mig själv på operationsbordet. Jag ser egentligen bara de två jättestora runda lamporna över sängen. Skiträdd så jag skakar men personalen är så rara. Förklarar att droppet jag ska få innehåller socker och vatten och masken bara innehåller syrgas för att jag innan operation ska syresätta mitt blod. Sen sover jag……hade noll koll.

Får mig berättat att operationen börjar 13:50 och jag är klar och nere på uppvak klockan 15:30.

UPPVAKET kl.16:00 säger man välkommen tillbaka till mig och jag känner mig ungefär som på morgonen hemma. Lite ont har jag så jag får ytterligare lite smärtstillande (läs Alvedon) Illamåendet slapp jag också.

Men nu är den värsta persen över. Nu ska jag bara leverera ett skapligt välmående och sen får jag komma upp på kirurgens lätt-avdelning. Fortsätter med mitt korsord och dricker kaffe och äter en macka. Man tar blodtryck och inväntar personal som ska ta mig till nästa ställe där jag får bli kvar över natten. Får låna en telefon så jag kan höra av mig till oroliga Stefan som så klart undrat varför det tagit så lång tid. Han visste ju inte att operationen skulle bli så sen.

KIRURGENS LÄTTAVDELNING, 17:00. Nu kan jag äntligen pusta ut och blir hämtad av personal. Får åka säng till avdelningen. Väl där så väntar Stefan och vi får äntligen krama om varandra. Hungrig som en varg och får en paj och lite mera kaffe.

Stefan blir kvar en timme och sen är det bara att försöka sova. Går inte, kan jag säga. Övertrött eller redan utsövd? Kollar Farmen och sen lyssnar jag på radio i hopp om att jag ska kunna sova och få tiden att gå så jag får komma hem. Hela natten ligger någon i ett annat rum och skriker och ojar sig. Själv får jag besök av nattsköterskan som ska kontrollera mitt dränage med jämna mellanrum. Dränaget är fastspänt i sängen, så när jag ska upp och kissa måste jag ringa på personalen.

Inte lätt att röra sig när man sitter fast.

7:30 kommer dagpersonalen och jag får frukost. GOTT! undefined

Och sen dröjer det inte länge förrän man plockar bort dränage och infarten och får en superskön BH. Sen får jag ringa Stefan för hemfärd. Ska bli så skönt att få komma hem. Sover lite till och från under dagen hemma och tillbringar natten på soffan, halvliggandes. Idag är det lördag och jag känner mig pigg men har lite ont när jag rör mig. Har haft besök av vänner och min dotter Sara och imorgon ska jag ta en promenad. Nästa vecka ska jag visa upp stygnen och sen blir det bara att vänta på svar från Onkologen.

Summerar: Jag tog inget Morfin, vilket fick mig att vara så pass pigg som jag var efter operationen. Varför inget Morfin? Jo jag får gallkramper som gör jäkligt ont och tog därför lite mer lokal smärta istället. Alvedon fick räcka och räckte långt. Ett tips till dig som vill vara på alerten och står ut med lite mer smärta.

Väl hemma så kommer blombud och vänner på besök. Jag känner mig välsignad ❤ Nu blir det till att vänta in delmål 2.

Delmål 1 snart klart!

Det blev den stora operationen med övernattning. Provet i lymfan visade på cancerceller, så nu måste man ta bort ett gäng körtlar närmast bröstet. Detta innebär ett större ingrepp med efterföljande dränage, därför blir man tvungen att vara kvar över natten.

Nu blev det helt plötsligt lite jobbigare och lite mer ångest i mig, så jag sjukskrev mig redan idag, dagen före operationen för att försöka landa i det som komma skall. Bara att bo borta ensam, utan Stefan, blir en utmaning.

Jag tänker mycket och förvånas över att jag inte är mer ledsen än jag kanske borde vara. Jag borde bli rörd och tårögd av de kramar och klappar på axeln som jag får av mina kollegor, men jag svarar hela tiden att det löser sig och håller med om att allt ska bli bra. Tankar som, kommer jag att dö, finns närvarande hela tiden. Jag älskar livet och får emellanåt dödsångest när jag tänker så. Men dessa tankar släpper jag lika fort som de kommer och det är väl för att jag inte känner mig sjuk på något vis. Jag kämpar på med mitt löpband och känner mig stark som en oxe. Då kan man ju knappast vara nära döden? Eller? Jag är ju i grund och botten en positiv människa och detta hjälper mig mycket på vägen. Och jag tänker utmaning hela tiden.

I detta nu har jag precis haft ett samtal med min kontaktsköterska. Många frågor om morgondagen har pluppat upp och som jag känner att jag behöver svar på. Mest praktiska frågor t.ex om Stefan får vara kvar på kvällen, kan jag ha ”paddan” med mig ifall jag inte kan sova, får jag eget rum mm. Att sova på sjukhus har jag inte gjort på nästan 30 år, så det känns helt nytt för mig. I alla fall kan jag få lugnande innan operationen om jag vill. Och den så kallade Hooken (en metallpinne för lokalisering) som ska sättas i tumören kl. 9:30, där skulle jag visst få bedövning, trodde hon. Jag får hoppas på det då jag inte har tid förrän 11:00 till operationen.

I helgen är delmål 1 över. Då återkommer jag med en ny uppdatering om läget.

Summering av vecka 2

Det kom en skyddsängel till mig från en familj som jag inte känner. Jag blev mycket rörd av omtanken och den kärlek som den gav mig. Mannen i familjen är arbetskamrat till Stefan och de har gått igenom den största av alla sorger, att förlora ett barn. När nästa barn var på väg fick de en skyddsängel och denna gång har allt gått bra. De ville att den skyddsängel som jag nu fick skulle vaka över mig och se till att allt kommer att bli bra. Kärlek till er och tack igen om du/ni läser detta.

Sen måste jag också få tacka för alla heja-rop och krya-kramar som alla mina vänner har skickat mig. Tack alla underbara människor, ingen nämnd ingen glömd!

Har jobbat utan problem. Det har faktiskt varit skönt att ha något annat att fokusera på och jag har fått avslutat och lämnat över inför ev. sjukskrivning. Ska jobba även måndag och tisdag men blir nog hemma på onsdag och förbereder mig inför operationen på torsdag. Senast tisdag ska jag få besked om hur omfattande operationen blir. Till dess ett delmål i ovisshet. Märker redan nu en gnagande oro på natten. Har svårt att somna och när jag väl gjort det så sover jag inte speciellt bra.

För övrigt, inga problem efter biopsin i lymfkörteln. Inte ens ont efteråt, vilket gläder mig. Dock går psyket upp och ner. Men så länge jag har annat i skallen rullar det på ganska bra. Stefan är med mig hela tiden. Vi gör det mesta tillsammans, spelar spel, promenerar, lagar mat och nu har han tagit semester torsdag och fredag för att vara nära mig under op-dagen och dagen efter. Mina barn finns med hela tiden och peppar mig. Det känns otroligt skönt, för det sista jag vill är att de ska känna sig ledsna för min skull. Jag kommer att fixa detta och det vet de!

Solen går upp över Mälaren och Kalkuddens Gård.

Möte med bröstkirurgen

Vilken lång dag det blev till slut. Men vilka underbara människor som har tagit hand om mig idag. Provtagning av blod och lymfkörtlar blev det. Samt planering och presentation av den sköterskan som kommer att ta hand om mig under färden.

Kirurgläkaren tog sig tid, ritade på mitt bröst och berättade vad som komma skall. Fast det var inte helt lätt för honom, då mitt fall kan te sig i två olika scenarier, beroende på det nya prov som togs på lymfan i dag.

Visar det sig bra blir det en lätt operation där man tar bort en bit av bröstet samt tar bort portvaktslymfan. Detta görs under en dag.

Visar provet cancerceller så behöver hela lymfsystemet tas bort samt biten i bröstet och då blir det en mer omfattande operation med övernattning som följd.

Sen tas det prover på det som man plockat bort och när dessa är analyserade (tar väl ytterligare en vecka) så vet man vad för behandling som kommer att sättas in.

Jag får ta en vecka i taget men känner mig just nu ganska lugn. Och i morgon får jag gå och jobba och knyta ihop säcken inför kommande sjukskrivning efter operationen nästa vecka. 14 dagars sjukskrivning är kutym men om man orkar så går det bra att jobba också. Vi får se hur jag känner mig efter operationen.

Jag fick en fin present och en mapp med massor av information

Over and Out. Återkommer nästa vecka när jag får mer besked.